Trött

Igår var jag lagom irriterad. Jag önskar att jag kunde se allt på ett glatt sett men ibland så...det går bara inte.
Allt jag önskar är sammarbete.

Lite kort (om det går)
Jag är lite sen att hämta barnen. Frågar M i telefonen om han kan stanna till och köpa färdiga pannkakor (jag hade lovat prinsessan pannkakor till middag). Men nä. Jag kunde väl stanna till?! Jaha. Stressar in på affären och köper dagens middag, kommer lite sent till dagis och lite sent till fritids. På fritids tar det en stund för prinsessan att plocka undan och för oss att få med oss alla saker. Kommer hem 17,30. M sitter och leker med IPaden. Kunde man då inte ha hjälpt till att förbereda för middagen? Dukat bordet? Vispat grädden? Nä.
Jag värmen pannkakor, dukar bord och vispar grädde. Prinsessan hjälper till med glas och dricka. M sitter fortfarande och leker.
Äter mat. Jag går och hjälper barnen i badrummet att tvätta av sig efter maten. I köket så har M tagit undan SIN tallrik. Allt annat står kvar. Han tar en kaffe och slår sig ner.
Jag känner hur det brinner i huvudet. Vart är sammarbetet? Ska vi bara tänka på oss själva? Visst han har jobbat hela dagen och kanske vill ha en liten paus. Men jag då? Jag har oxå jobbat hela dagen och både lämnat och hämtat barnen som jag gör 5 dagar i veckan. När får jag som mamma en paus?
Jag känner att jag måste vara tyst för öppnar jag munnen så komer grodorna inte bara hoppa ut..dom kommer flyga ut med en jäkla fart:-)
Jag plockar undan kylvarorna, dukar av bordet och torkar av. Plockar ur diskmaskinen som är full med ren disk och plockar i allt som står på bänken. M sitter fortfarande och gör ingenting.

Köket är rent och tvättmaskinen påsatt. Ja påslagen alltså inte påsatt. Ha ha ha. Väskorna till dagen är iordninggjorda och groventren upplockad från alla kläder som låg på golvet och blöta stövlar som blötte ner hela golvet.

Mannen åker till köpcentret för att hämta ut medicin på apoteket. Jag ber honom köpa med ett par små ramar som ska bli julklappar.
Kvar står jag att ta hand om barnen och se till att dom blir klara för kvällen och blir nattade.

Innan kvällen är slut måste jag slå in ett par julklappar.
Klockan slår 22 och jag är mer färdig än en överkokt julskinka.
Tack och god natt.

Prinsen sov oroligt i natt. Vet inte om det är drömmar eller om det är för att han hostar eller är lite täppt i näsan. Men upp var jag 3 ggr för att bädda om honom. Gissa om jag är trött idag vilket jag oxå fick höra av en kollega direkt på morgon.
"God morgon. Oj va trött du ser ut" Gaaaaahhhhhh.

Vad är det som gör att sammarbetet är så jäkla kasst? Ska man behöva be om hjälp med sånt som ingår i ens gemensamma vardagsliv? Ska man behöva säga till så fort man vill ha ett sammarbete?
Varför kan det inte bara flyta på? Varför kan inte någon annan Se att man behöver ett handtag? Varför kan man som mamma aldrig få något serverat?
Nä som mamma ska man sköta allt, man ska orka allt, man ska organisera allt, man ska städa, fixa och dona.
Vem sa att jag skulle göra allt detta själv? Vem utsåg mig till Allt i allo? Inte jag. Men här står jag.

Trots allt så kan jag känna att jag är stark. Jag är smart. Jag är effektiv. Jag älskar mina barn över allt annat och skulle göra vad som helst för dom. Jag vet att jag fixar allt även om jag är sjuk eller orken tryter. Jag vet att jag kan bita ihop. Att jag fixar det. Att jag får ihop det. Och tiden jag får med barnen är oslagbar. Den är värd allt. Jag vet att jag kan se tillbaka på tiden och känna att jag inte missat något i deras liv.
Men även en mamma behöver en paus ibland. Det är väl inte för mycket begärt?!