Lättnad

För mig som oftast stängt av mina känslor i jobbiga situationer, känns det faktiskt som en viss lättnad att ha börjat lära mig visa känslor och prata om känslor på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Att stänga av här varit mitt sätt att kunna slippa känna, slippa va ledsen och slippa må dåligt. Det har känts bra just där och då men i längden är det ju helt galet och det har jag börjat förstå nu...35 år senare. 

Jag har inte släppt vem som helst in på livet, jag har inte pratat känslor på ett djupt plan, jag har kanske heller inte känt känslor på ett djupare plan. 

Det jag däremot har gjort är att jag packat min kropp, min själ, mitt jag, full med känslor, begravda känslor som man inte ska känna och jag har packat riktigt hårt och stängt igen. 

All stress och den panikångest jag haft på senare tid bottnar i nånting som jag inte trodde var möjligt. Att ha fått veta saker om barndomen, saker som skedde runt omkring oss, det är som om det är nån annans liv vi pratar om. Jag har inget minne av en del saker. Jag har saknat att veta saker om barndomen men att ha fått veta det jag fått veta, det gör ont. Samtidigt så känns det avlägset, konstigt, förvirrande och tomt i min kropp. 

Borde jag känna mer? Borde jag tycka mer? 

Jag vet inte. Men med tiden så vet jag att hela mitt pussel kommer att läggas på plats. Alla bitarna på rätt ställe och att känna det, känns härligt och förhoppningsvis ge ro i kropp och själ.