18 november 2013

Aldrig ensam

Mannen hörde av sig och ville att jag skulle lyssna på P4. Det handlade om en kille som, som han själv säger, lider av psykisk ohälsa. Det handlade om panikångest.
Jag hörde bara lite grann på slutet och uppfattade hemsidan som killen har.
www.aldrigensam.com
Jag ska vid tillfälle sätta mig och läsa igenom sidan. Vid lunchen så insåg jag att det stod om samma kille i UNT så jag läste så klart artikeln. Återkommer om det senare.
Kollade lite snabbt på hans hemsida oxå. Om hans panikattacker och om hjälpen han fick...eller inte fick.
Funderade över mig själv och över min första panikångestattack.
Jag kan när jag tänker efter komma ihåg varje sekunda nästan, allt som hände, hur jag mådde, hur jag kände, hur min kropp reagerade.
Allt hände på gymmet efter ett boxpass. Kroppen fullständigt "skrek" efter passet.
Känslan av just panik. Vad händer med mig?  Vad händer med min kropp?
Yrslen. Hur det totalt snurar i huvudet.
Svetten som sprutar ur varenda por i kroppen. Kroppen är plaskvåt.
Andringen som är tung.
Smärtan kring bröstet och bröstkorgen. Det känns som någon har tagit ett stadigt tag runt om dig och klämmer åt.
Illamåendet. Jag kräks när som helst fast jag inte gör det ändå.
Hur det pirrar i kroppen. Jag vet inte varför. Har aldrig känt så förr.
Tröttheten. Total trötthet och jag kunde inte resa mig. Det fanns ingen ork till nånting förutom att sitta just där på gymtoaletten.
Känslan av att inte veta hur man ska orka ta sig hem.
Känslan av att inte veta vad som händer.
Känslan av att inte veta om man faktiskt har problem med hjärtat.
Känslan av att inte veta om man kommer komma hem.

Jag visste aldrig om jag borde ha ringt 112. Nu i efterhand så kan jag säga att "nej det behövdes inte". Men när jag satt där och mådde som sämt då visste jag inte om jag var på väg att trilla av pinn totalt.

Jag tog mig hem. Jag fick efterdyningar av panikattacken när jag satt i soffan. Klåda över hela kroppen. Jag satt och duschade för kroppen orkade inte bära mig och jag var utslagen i tre hela dagar hemma. Ingen ork, ingen lust, ingenting. Jag sov och sov och sov.

Jag har fått panikångestattacker efter det oxå men då har jag vetat om vad som har hänt och jag har vetat om att det inte är farligt egentligen. Att få panik över det som händer under en panikångestattack gör det hela mycket värre. I alla fall för mig. Att hålla mig så lugn det går, att försöka ha kontroll och att försöka bryta av attacken så att den inte går så långt är effektivt för mig.

Jag har fått frågan hur jag hanterar panikångestattckerna. Hur jag gör för att inte få dom.
Grejen är den att jag gör ingenting åt att grubbla så mycket på det. Jag har fått panikångestattack när jag varit stressad men jag har oxå fått det mitt under en lugn arbetsdag. Så när den bara helt plötsligt hoppar på mig...hur ska jag då kunna veta hur jag ska undvika den?
Det jag kan göra är att försöka förändra mig själv. Mitt sätt att leva, mitt sätt att tänka, mitt sätt att hantera en del saker, mitt sätt att se på livet, att sluta stressa.
Att se till att må bra och att omge mig med roliga saker, bra människor och lugn och ro.

Gå gärna in och läs på www.aldrigensam.com



1 kommentar:

  1. Förstår att det är jobbigt när det händer, skönt du verkar ha en man som förstår hur du har det.Kramar/Finasmammis

    SvaraRadera