Fredag idag

Det här har varit en förvirrande vecka. Min vecka har bestått av måndag, fredag och fredag. Vart tog alla andra dagar vägen? :-)


I måndags och tisdags var jag ledig. I onsdags jobbade jag och då kändes det som måndag på grund av ledigheten.
I torsdags (ja igår alltså) skulle vi ju på middag hos vänner så därför kändes gårdagen som fredag. Och så var det ju fredag idag.
Tänk om alla veckor kunde va så. Fast plus en lördag och söndag då så klart :-)


Snart är det helg.
I morgon åker Ella hem till sin matte igen. Allt har gått bra trots allt. Barnen är ledsna att hon ska hem. Klart det blir tomt men samtidigt så blir det ju mindre passande.
Har känt mig hurtig och nyttig som har varit ut och promenerat mer sista två veckorna eftersom Ella har behövt komma ut. Vore ju bra om man kunde hålla i det där hurtiga och fortsätta ut och gå fast man inte har hund i huset.


I helgen står det shopping på schemat.
Wilma behöver ett par höstskor och en höstjacka. Även jag behöver en höstjacka. Får se vad vi hittar.


Självklart så ska det bli nån gofika i helgen också.
Kanske en kladdkaka till Ellas matte kommer. Mums.

Middag hos vänner

Igår blev vi bjudna på middag av vänner. Mannen fick en inbjudan tidigare i veckan. Trevligt. En torsdag och allt :-)
Efter jobbet bytte vi om, vi som skulle det, mannen rastade hunden och sen bar det i väg.


Frun i huset hade också jobbat och kom hem strax innan oss hennes man hade ordnat med mat. Hemmagjord lassagne, sallad med fetaost och rödlök och lite rött vin för dom som inte körde bil.
Det var supergott och Wilma åt mer än vad hon brukar när det är lassagne. Antingen så var det ok gott för henne eller så har hon lärt sig att blir man bortbjudna på middag så får man vara tacksam och äta maten som bjuds.
Trots lassagne och glass efter maten så blev Wilma låg i sockret vilket krävde 2 omgångar dextrozol.
Hon va på 2,8 - hamnade på 3,4 så det blev självklart 3 till dextrozol. Hon var trött och hängig i soffan och låg och kollade på Tv på kvällen. Casper och deras yngsta son for omkring och lekte. Dom hade jätteskoj.


Wilmas levemir ska idag sänkas. Det har varit för många låga värden under veckan så nu sänker vi den från 15 till 14 och ser vad som händer.
Hon har oftast vaknat på ett bra blodsockervärde men under dagen har det blivit en del låga värden vilket tar mycket energi och ork.


Gårdagens middag var mycket uppskattad. Så himla trevligt att komma hem till vänner, dukat bord och slippa laga mat mitt i veckan. Mys.
Varför gör man inte mer sånt? Vi kan ju också bjuda hem folk mitt i veckan. Det behöver ju liksom inte vara så speciellt. Mat ska ju alla äta ändå. Trevligare med sällskap. Och det behöver ju inte bli sent heller om man har barn som ska upp på morgonen. Nu blev det lite för sent igår men men. Det va ju trevligt och det sker ju inte så ofta heller.


Superduper tack för umgänge och middag igår :-)

Att skydda sina barn

Man vill så gärna skydda sina barn från allt. Vissa fel och misstag måste dom få göra för annars lär man sig inte men jag pratar om större saker. Större skador eller olyckor.
Vi föräldrar gör så gott vi kan men vi kan inte se allt. Vi kan inte förhindra allt.
Det fick jag erfara i helgen. Men jag fick också erfara den förra året i december.


I december förra året fick W diabetes typ 1. En auto-immun sjukdom som kräver ständiga blodsockerkontroller och sprutor med insulin.
Jag önskar att jag kunde trolla bort den. Men det går inte. Hon måste leva med den i hela sitt liv. Hon måste ha ständig kontroll på sin kropp och sitt mående. Så orättvist. Hon är 9 år och livet ska leka. Leka gör det men på ett helt annat sätt. För visst gör hon allt som alla andra barn gör, leker, äter mat, äter godis, dricker läsk osv. men det kräver kontroll och planering. Jag önskar att hon slapp allt detta och bara fick vara 9 år.
Istället måste vi lära oss om sjukdomen, kämpa varje dag för att försöka ha bra blodsockervärden så att hon mår bra. Istället måste vi ha kontroll.
Jag kunde inte skydda henne från att få diabetes typ 1. Jag hade aldrig en tanke att hon skulle kunna få det. Jag trodde aldrig att vi skulle vara en av dom där kämpande familjerna. Jag önskar så klart att jag kunde ha förhindrat sjukdomen från att slå rot i henne.
Men vi tänker kämpa och vi tänker fightas för sjukdomen ska inte få styra hennes liv.


I helgen blev vi varse igen om att man inte kan skydda sin barn från allt.
Man tror man har kontroll. Man tror man ska kunna se allt och förutspå allt. Men vi kan inte det.
I helgen blev C hundbiten. En mardröm även det. Varför det hände kommer vi nog aldrig få svar på. Jag var så nära men såg det inte och kunde inte förhindra det. Om jag bara hade kunnat se, kunnat få ut en arm som skydd. Då kanske jag har fått ett bett i armen men då har iaf C fått slippa vara med om detta.
C slänger sig bakåt i min säng och skriker till. Håller sig för örat och skriker: "det gör ont, det gör ont". Min hjärna kopplade snabbt och jag förstod vad som hänt. Blodet rinner vid hans hand som han håller framför örat. Det rinner lite blod i pannan också. Adrenalinkicken som slog till i min kropp va inte nådig. Herre gud vilken skum känsla. Hjärtat höll på att flyga ur kroppen. Jag ser att det är en rispa i C´s panna och vid munnen. Små sår. Ingen fara. När jag flyttar på C´s hand ser jag att det är värre. Det värsta jag har sett. om jag sen överdriver så må så vara, Mitt i kaoset så va allt superjobbigt. Jag tar papper och ber honom hålla det mot såret. Jag ringer mannen som är på gymmet och säger nåt i stil med: "Vad gör du? Du måste komma hem. C har blivit biten. Vi måste till sjukan". Tror jag bara lag på luren sen. Jag vet faktiskt inte. Jag ropar på W som kommer ner. Nyvaken stackaren. Jag förklarar vad som hänt och ber henne hämta kläder till C och att själv ta på sig kläder för vi måste åka till sjukhuset med C. Hon kommer ner med kläder och har själv klätt sig. Snabb va hon. Jag ber C hålla pappret mot såret och klär på honom. Hjärtat slår så hårt och så fort på mig. Kroppen rusar. Springer ut i köket. Brer två mackor åt W. Hon har ju trots allt diabetes typ 1 och jag måste få med frukost till henne. Hämtar C som lugnat sig men det klart han är ledsen och har ont och är rädd. Precis då kommer mannen hem. Vi hoppar in i bilen och åker till barnakuten. W va superduktig och fick med sig sin diabetes-väska. Hade inte en tanke på den.
På akuten så kollade sköterskan, försökte göra rent lite och vi fick en kompress med nån typ av bedövning på för att dom skulle kunna rengöra bättre. Vi fick sitta i väntrummet i 45 minuter innan vi fick komma in. Detta för att bedövningen skulle hinna verka. Även i rummet fick vi vänta innan läkaren kom in. C va lugn och vi kollade på kranarna utanför fönstret. Jag höll på att bryta ihop. Hur kunde det hända? Varför kunde jag inte stoppa det? Läkaren kom in och kollade och han och en sköterska gjorde rent såren. Casper va superduktig. Självklart så gjorde det ont. Men han va duktig.
Dom frågade om han följt vaccinationsprogrammet och det har han så dom sa inget mer om det.
Först funderade läkaren på om det skulle sys. Inte det i pannan och vid munnen. Det var ytliga sår. Men det framför örat. Men så ansåg han att det var så fina kanter och väldigt rakt så det skulle limmas istället. Han försvann och kom tillbaka och förklarade att han inte heller ville limma på grund av infektionsrisken. Så han tejpade över såret och satte ett plåster. Antibiotika i 5 dagar på grund av infektionsrisken. 5 ml 3 ggr /dag.


Lördagen flöt på trots allt när vi kom hem. Mannen åkte i väg till Orsa för att ställa upp husvagnen. Kvar blev jag, barnen och hunden. Hunden som fick begränsad åtkomst till huset för att barnen ska kunna röra sig fritt.
Jag och barnen gick på bio med vänner på eftermiddagen precis som planerat. Med jämna mellanrum så sa C till mig och jag fick torka vid örat då det rann lite vätska. Bra att det rann ut. Vi spenderade också en del av kvällen hos vännerna som bjöd på middag och trevligt umgänge. Min bror tog ut hunden när han kom hem till mig så jag behövde inte stressa.


Jag förstår att folk har sina åsikter nu. Men jag vill förklara min syn på det hela.
Det här är en hund som aldrig gjort nån något. Världens snällaste och mysigaste. Hon lider av hjärtsvikt och av cancer. Det är ingen ursäkt alls för det som hänt men det kan finnas en förklaring bakom. Att hon faktiskt inte mår bra. Att hon har ont trots att inget syns.
Det som skett är en hemsk olycka. Men det gick trots allt bra. Jag måste se det så. Vi har valt att ha hunden kvar hemma. Men det är full koll och hunden har fått begränsat med utrymme för att barnen ska kunna röra sig fritt. Mitt viktigaste nu är att C inte blir hundrädd. Respekt ja men hundrädd nej. Respekt har han alltid haft och jag vill att hans känslor för djur blir kvar. Han älskar djur. Han har fått ta det i sin takt men redan samma dag detta hände så ville han klappa hunden. Vi har suttit och gosat med henne och gett henne godisar. Allt går bra och C verkar inte ha bestående men av det som hänt. Vi har pratat mycket om det och att det inte är någons fel. Speciellt inte C´s.
Det här är val som vi har gjort som familj. Vi gör det vi anser är bäst för oss alla och jag hoppas att alla respekterar detta. Inte göra som min pappa och bli arg på mig i telefonen. Jag förklarade att om vi skulle prata på det här sättet så ville jag inte prata just nu. Han blev sur och slängde på luren. Jag blev så klart ledsen och undrade hur i helvete vi blev osams. Han i sin tur ringer min bror och är sur och irriterad. Säkert orolig också men som vuxen kanske man kan bete sig ändå. Min bror i sin tur blir skitarg på vår pappa för att han beter sig som han gör och säger som han gör. Och jag blev sur på mannen som ens sagt det till min pappa när man vet hur dom reagerar.
Va gärna orolig, ring och fråga hur vi mår, hur det gått men ring fan inte och va otrevlig. Det accepterar jag inte.


Det jag vill säga är att vi kämpar med att skydda våra barn från det onda och det hemska. Men vi kan inte skydda dom. Det finns sånt som sjukdomar som vi inte rår på och händelser som vi inte kan hindra.
Det vi måste göra är att hjälpa våra barn att ta sig igenom det som sker på bästa sätt och att finnas där för dom och göra det som är rätt för oss själv. Inte det som andra människor anser vara det rätta.

Dagens tanke

Idag opererar Ellas matte sitt knä som är helt trasigt.
Jag vet att hon varit jättenervös för det här. Hon gillar inte alls vare sig nålar, sprutor eller blod. Inte heller visste hon om hon skulle sövas eller få ryggmärgsbedövning eller lokalbedövning. Dåligt med information till berörd patient tycker jag. Speciellt om man också är nervös.
Men det ska nog gå bra. Som knät ser ut idag så funkar det ju ändå inte. Hoppas att operationen blir precis så lyckad att allt blir kanon och att M sen kan få må bra och slippa ha ont.
Under tiden så tar jag hand om Ella.

Kallt

Va ut på en 30-minuters promenad med Ella på lunchen. Skönt att få komma ut i luften och skönt att få röra på sig. Det gör trots allt mycket att känna sig nyttig för jag sköter kosten och godisätandet mycket bättre när jag också rör på mig.
Som sagt skönt att komma ut men helskotta va kallt det blåste ute. Jag frös redan innan jag gick ut. Nu är det en kopp varmt the vid datorn så man kan fortsätta jobba.


Ikväll är det skytte. Ute. Kallt. Burr. Får se hur man överlever det. Kanske ska slå på bastun tills man kommer hem.


Att ha Ella hos oss är iaf jättemysigt. Hon är så snäll och go och passar bra in i vår familj på det sättet. Önskar jag hade ett jobb som kunde erbjuda att hunden var med på jobbet 5 dagar i veckan. Hade varit perfekt.
Plusset på det är ju att jag faktiskt också sköter om min hälsa eftersom jag kommer ut och rör på mig på ett annat sätt om man inte har hund.
Men jag får väl drömma vidare. En dag. Kanske en dag.

Morgonträning

Ha ha nä vilket skämt. Ställde klockan på 04 men när man går och sover 22,30 cirka och klockan ringer 04...då går det bara inte. Måste i säng tidigare.
Räknar med att få till två träningspass i helgen i alla fall :-)


Äntligen helg. Veckan har gått fort men det kan ju bero på att jag bara jobbat sen i onsdags. Lagom med mjukstart efter semestern. Men oj vad det finns att göra. 200 leverantörsfakturor har nu blivit runt 85. Alltid nåt. Plus allt annat som ska göras runtomkring.


Helgen ser ut att bli skoj.
I morgon ska jag iväg på skjutövning med Filmpolisen och på lördag kväll kommer goa Ella och bor hos oss i typ två veckor. Hundmyyyysss.
Wilma ska på kalas på söndag så vi hoppas på fint väder i helgen.

Dåligt med uppdatering

Senaste veckan har jag inte skrivit ett dugg.
Anledningen.
Jag och familjen har spenderat en vecka på Cypern. Strålande sol, värme, bad varje dag, lite shopping, god mat, nya vänner och bara fått vara.


Skriver så fort jag kan och lägger ut lite bilder.
Nu är jag tillbaka på jobbet och det finns MYCKET att göra.

Förbannad som ett bi

Jag är arg. jag är besviken. Jag är förbannad.
Händelsen för ett par dagar sen gör att adrenalinet sprutar i mig.


Casper slog en pojke på dagis. Det var första gången han nånsin slog någon. Nånting hände. Ingen vet vad. Fröken såg bara när Casper slog pojken. Men vad som hände innan vet ingen. Det ger dock inte Casper rätt att slå någon och det har han fått höra av både personalen och av mig så klart. Jag står inte bakom våld på något sätt. Det är inte alls så jag uppfostrar mina barn.


Casper slår en pojke. Nånting har hänt. Jag anser att man som personal på förskolan tar tag i det och pratar med pojkarna och reder ut det och självklart meddelar mig som mamma. Så har också skett. Sen får man anser jag ha lite koll så allt flyter på bra. Pojkarna vill ju leka med varandra. Alla slåss väl nån gång på nåt sätt. Bråkar. Tjafsar.


Föräldrarna till den andra pojken va så angelägna om att få tag i mig, verkar det som. Men personalen ansåg att det ska gå genom förskolan. Superbra tycker jag att förskolan ser sitt ansvar och tar tag i det.
Men...
Nu har mamman (och eller pappan, ingen aning) gått i taket. Casper misshandlade deras son. Det var en och skär misshandel. Och det är nolltolerans som gäller.
Absolut är det nolltolerans. Det är ju det alla jobbar för så klart. Men det kan hända ett barn slår till ett annat och då får man ta tag i det. Men man behöver ju inte överdriva.
Nu har mamman sett till att förskolan har upprättat en kris- och hanteringsplan. Hon har läst den och skrivit under att hon godkänner den och hur förskolan tänker i ärendet.


Casper och den andra pojken får nu inte sitta vid samma bord när dom äter (det gjorde dom inte ens innan), dom ska inte va i samma grupper bla bla bla. Personalen måste alltså sära på dom och dom måste också göra anteckningar om Casper.


En ur personalen som jag haft som fröken i alla år och som känner mig och barnen har så klart pratat med mamman. Hon har förklarat att hon känt oss i flera år och att hon känner Casper och att han inte är ett våldsamt barn. Men hon lyssnar inte på det örat. Casper ÄR uppenbarligen ett våldsamt barn eftersom han misshandlat hennes son. Att hennes son och Casper dras till varandra och vill leka med varandra är ur denne mammas synpunkt, psykologiskt.
Herre gud säger jag bara.


När jag sen träffar mamman och hennes son i kapprummet på dagis då vi klär på våra barn så säger hon ingenting.
Våra barn pratar med varandra som om inget hänt. Mamman kan när som helst säga..."ursäkta kan jag få växla några ord med dig" eftersom hon ser att jag tar vantar från Caspers hylla och jag säger hans namn ett par gånger bara för att förtydliga att det är oss hon står bredvid. Men ingenting säger hon.
Jag blev kvar på gården en liten stund vid lämning eftersom en an flickorna gjort en tårta. En smarrig tårta som vi dekorerade tillsammans. Hon, jag, Casper och en annan flicka. Den andra pojken och hans mamma kommer ut på gården. Casper kramar mig hej då och går iväg med tjejerna eftersom dom ska duka upp för fest.
Även här har den andra mamman möjlighet att växla några ord med mig eftersom hon varit angelägen om att få tag i mig.
Men nej.