Inget som planerat

Ibland blir inget som planerat.
I alla fall inte min söndag.


Skulle haft träning med Filmpolisen men det blev inget. Eller jo det blev men inte med mig som deltagare.
På grund av några saker så blev jag hemma.


Planen:
Tänkte kliva upp tidigt, träna, handla och baka lussebullar med barnen på dan.


Hur det blev:
Barnen vaknade först och kollade på barnkanalen. Jag sov till 09,30. Trött ändå. Åt frukost med barnen vid 10,00. Va på dåligt humör halva dagen på grund av för sen frukost. Jag behöver verkligen få i mig energi med jämna mellanrum. Hela familjen åkte och handlade. Det tog tid. Väl hemma igen behövde både barnen och jag lunch. Risgrynsgröt blev det. Gott.
Efteråt så bakade barnen pepparkakor. Dom skötte alls själva. Eller ugnen skötte jag. Annars kavlade dom, gjorde figurer och lag på plåten.
Medans dom bakade så strök jag gardiner. Ett jäkla skitgöra men det blir ju mysigt när det är klart.


Pepparkaksdoft i köket, julgardiner i nästan alla rum, julstjärnor upp i barnens rum och vardagsrummet, röda långa ljus istället för vita i ett par ljusstakar, 2 lyktor på bordet ute på baksidan och ljusslinga som mannen satt upp på baksidan vid uteplatsen. Blev supermysigt.


Så helgen blev inte riktigt som planerat men helt ok ändå efter allt. Mitt humör blev bättre till slut. Tror det blev en blandning av att jag åt sen frukost och att jag inte kunde åka på träffen.


Ibland undrar jag om man som mamma ens kan ha intressen eller göra nåt utanför hemmet.
Ibland känns det inte så.

Rygg

Igår var det dags att bege sig till gymmet igen. Totalt omotiverad va jag men jag åkte ändå.
Ryggen skulle få jobba lite.
Träffade dock på ägaren till gymmet efter att jag gjort en övning och hamnade i en massa trevligt prat. Om vad kanske jag kan återkomma om så småningom.
Tror vi pratade i över en timme.
Lag på ett kol på slutet och gjorde 2 övningar till för ryggen med tre rep på varje så lite gymma blev det.
Kom hem sent. Trött. Gick direkt och lag mig.


Försov mig i morse. Väckte barnen. Dom var sammarbetsvilliga. Jag fick köra Wilma till skolan. Hon kom i tid. Körde Casper till dagis. Han kom också i bra tid och dom va inne så vi slapp en massa påklädning.
Mot jobbet. Kom i tid. Phu :-)


Idag fyller pappa år. STORT GRATTIS TILL VÄRLDENS BÄSTA PAPPA. Ikväll efter middagen så ska vi åka och gratta honom.


I morgon ska vi skjuta in pistolerna inför nästa helgs tävling.
Ska också kolla på ett hus med min bror. Hoppas det är intressant och att han flyttar in där.
På söndag är det träff och övning med Filmpolisen.


Det blir en bra helg.
Självklart kommer jag hinna med barnen också. Tanken är att baka lussebulla på lördagen.

Stolt

Jag har inte ätit en endaste godisbit sen i söndags. Kanske till och med sen i lördags.


Känner att jag kämpar med träningen men tröttheten tar över och jag kommer inte iväg till gymmet ibland. Godissaker och speciellt kexchoklad är en svaghet för mig. Speciellt på eftermiddagarna och varje dag jag går hem så passerar jag kexchokladen. Så himla lätt att köpa med sig en och äta i bilen så att man ska överleva hem.


Nackdelen. Jag får inga resultat av min träning.
Så nu är det skärpning på hög nivå.
Jag ser alla som tränar och får resultat. Blir avundsjuk. Men det är ju mitt eget fel.


Så sen i söndags säger vi så har jag inte alls ätit godis.
Jag äter frukost hemma.
Tar the och ägg på jobbet på förmiddagen.
Äter lunch.
Tar en proteindrink på till mellis på eftermiddagen.
Äter middag hemma.


I morse kom jag iväg till gymmet. tidigt. Klockan stod på 04 och 04,15 kom jag upp och 04,40 va jag på gymmet.
Blev ett benpass. Tungt som fan då jag inte tränat ben på säkert 3 veckor men jag va där och jag gjorde det. Under passet drack jag en halv flaska vatten med BCAA i.
Hemma blev det havregrynsgröt med jordgubbssylt och mjölk till frukost. Även Casper åt gröt i morse.
Wilmas buss åkte 3 minuter för tidigt så hon missade den och jag fick köra henne till skolan.
På jobbet va jag hungrig igen. Drack en kopp the, åt två hårda smörgåsar och ett ägg.
Lunchen blev panerad spätta, potatismos och hollandaissås. Ja gårdagens middag med andra ord.


Under dagen dricker jag en flaska vatten med BCAA i.


Känns som om jag är på G.

Nygammal kärlek har uppstått

I helgen var jag och min bror ute på lite äventyr.
Dels träffade vi på en arbetskamrat till mig. Men det lustiga var att hans sambo har haft mamman till en hund som min mamma och pappa köpte när jag var i tonåren.
Kände igen ett hus vi passerade innan vi kom fram och kvinnan berättade då att det var hennes mamma och pappa som bodde i det huset och att hon hade ägt tiken till kullen. Det var år 1989, 1990, 1991 nånstans. Vi är lite osäkra allihop. Fick se ett foto på tiken. Så lustigt att springa på varandra efter alla dessa år.
Självklart blev jag tvungen att googla efter det och det var kärlek jag mötte.
Rasen?
Irländsk vattenspaniel.
Så vacker, fin, härlig och bara helt underbar med sitt spanielhuvud och sina lockar och sin härliga färg.
Vi köpte en tik från kullen.
Kenneln hette eller heter, osäker på om den finns kvar, Coffées. Det var en kvinna som heter Marie Engström som ägde kenneln. En fartfylld kvinna med rött hår.


Har kollat runt lite och det verkar inte lätt att få tag i en Irländsk vattenspaniel idag. Vet inte hur det ser ut avelsmässigt.
Nu ska jag inte ha en hund idag men jag tror nog att en dröm finns där att en dag ha en Irländare :-)

Världens huvudvärk

I måndags klarade jag inte av hela dan på jobbet.
Vaknade med huvudvärk och den blev värre och värre. Åkte hem på eftermiddagen. Plockade med mig Casper hem. Han kollade på film och jag låg i soffan bredvid och mös och hade huvudvärk.
Mannen kom hem. Dunderförkyld. Jag åkte och hämtade Wilma på fritids. Åkte på ridskola med Wilma. Mannen va hemma med Casper.
Att köra till ridskolan va superdumt. Ute på våra mörka vägar gick det ok men så fick jag möte. Den mötande bilens lyktor skar in i huvudet och ögonen på mig och jag var tvungen att stanna bilen vid kanten för att se nåt så vi kunde...eller han kunde passera mig. Shit va otäckt det va. Tog oss till ridningen och hem.
Wilma va superduktig på ridningen. Så himla kul at se hur hon utvecklas. Jag längtar tillbaka till ridningen jag också. Men för mig att rida på ridskola i ett ridhus eller på ridbanan och följa instruktioner, det är inte min grej. Jag vill va fri. Göra som jag vill. Rida ut på fält, i skogen. Som jag känner.
Väl hemma blev det mat och sen natta barn. Ja efter att Wilma duschat och så förstås. Jag låg i soffan och sen i sängen. Va hemma igår.
Lyckades ta mig upp och få iväg Wilma till skolan, jag körde henne och sen körde jag Casper till dagis. Åkte hemåt. Trodde jag skulle somna av utmattning på vägen hem. Helt slut. Huvudet sprängde.
Slocknade i soffan direkt jag kom hem. Hann att tända en brasa. Sov till lunch, grubblade lite och tog en tablett för huvudet. Inget hjälpte. Jag kunde knappt komma upp. Tur jag sa till Wilma att hon kunde ta bussen hem. Men Casper då?
Försökte googla på huvudvärk. Migrän. Vad som helst för att få besked på varför jag mådde som jag mådde. Kunde inte läsa texten på mobilen ordentligt. Det va suddigt. Ringde husläkaren och fick en tid 15,15. Super. Då kunde jag sova 40 minuter till och sen åka. Men Wilma då? Hon skulle ju komma hem när jag var borta hos läkaren.
Sov en stund. Klockan ringde. Dags att åka. Hade skitont i huvudet. Alla ljus va pest och pina. Allt skar i mitt huvud. Tog mig till skolan till den slutade. Kollade med Wilma om hon ville med mig eller hem. Hon ville åka hem så hon fick en nyckel och åkte med bussen. Jag fortsatte färden mot stan för läkarbesöket.
Ljusrör i väntrummet. Fy. Det skar i huvudet och jag fick sitta nerböjd så det blev lite mörkare.
15 minuter senare än avtalad tid fick jag komma in men det gör inget. Läkaren var supertrevlig och förstående och lyssnade. Han såg att jag tyckte lampor va jobbigt och frågade så klart om det när vi gick mot hans rum. Självklart så blev svaret JA. Inne på rummet släckte han ner allt utom skrivbordslampan så att jag skulle kunna vara där. Tack :-)
Vi pratade om hur jag mådde, han kände lite i nacken, han kollade blodtrycket som va 115/78. Han sa inget så jag gissar att det va bra.
Han nämnde att om man ser på symtomen så kunde vi iaf utesluta en stroke. Wow. Ja tack. Den tanken hade inte ens slagit mig. Skönt att det inte va det då.
Men tydligen enligt honom så va det typiska symtom på Migrän. Jag migrän? Har jag aldrig haft. Eller är det därför jag legat hemma förut med sprängande huvudvärk i ett par dagar och inga piller har hjälpt? Jag har ju tänkt att det varit spänningshuvudvärk. Det kanske har varit migrän då också.
Som tur va så har jag sluppit kräkas.
Jag fick utskrivet migräntabletter. Tackade för mig och promenerade sakta till Apoteket. Hämtade ut migräntabletterna men köpte också med mig Treo, Ipren och Ipren för barn. Bra att ha hemma. Köpte en hårborste åt Wilma på Kicks som låg vägg i vägg med Apoteket. Ljust där inne. Jäkla lampor som ska finnas överallt.
Åkte hem och tog migräntabletten. Började laga mat, spagetti och köttfärssås. Wilma skulle på filmklubb och Casper hade simskola. Bara att bita ihop och få iväg barnen på sina älskade aktiviteter.
Mitt i matlagningen så märkte jag att huvudvärken släppt en del. Vilken känsla. Vilken befriande känsla. Allt kändes lättare. Lamporna inte lika hotfulla längre.
Vi åt, jag åt två portioner, jag va hungrig.
Åkte och lämnade Wilma på filmklubben, direkt till simskola med Casper och det kändes ok i huvudet. Så himla roligt med simskolan. Casper älskar den och han utvecklas hela tiden.
Jag skulle aldrig för nåt i världen byta bort så att jag missade mina barn uppväxt och utveckling.
Väl hemma igen så blev det till att natta trötta barn. Sen satt jag i soffan och va superhungrig. Varför är jag hungrig? Kom på att jag inte ätit nåt annat än middagen den dagen. Gjorde the och smörgås. Gott.
Sen va det tack och god natt. Hann prata lite med bror som kom och sov hos oss.


Ny dag idag. Jag är på jobbet. Lite ont i huvudet och runt ena ögat. Vid lunch gjorde det ännu ondare. Jobbigt att jobba vid en datorskärm speciellt när man har ont i huvudet.
Tog en paus för en stund sen så huvet fick vila.
nu bara några timmar kvar.

Diabetes

Varje kväll innan jag går och lägger mig så kollar jag Wilmas blodsocker. Hon har blivit så van vid det att hon inte ens vaknar.
Igår låg hon på 7,1 när klockan var nästan 23,00.
7,1 är ett bra värde. Lite högt om det skulle vara på dagen eftersom man strävar efter att ligga mellan 4-6. Hur enkelt är det egentligen?
7,1 är ett bra värde att fortsätta sova på.
7,1 är ett bra värde för att jag ska kunna sova.


Om Wilma skulle ligga alldeles för högt skulle vi kanske behöva ge henne lite insulin för att få ner hennes höga blodsocker. Då måste vi väcka henne och ge henne en spruta i magen för att injicera insulinet. Sen måste vi ställa klockan på kanske 03,00 för att kolla hennes blodsocker igen så vi ser om dosen vi gav henne var lagom. Får hon för lite kanske värdet inte har sjunkigt nåt. Kanske ytterligare en insulinspruta behövs. Och då måste klockan ställas igen så man ser så att dosen var bra uträknad.
Får hon alldeles för mycket insulin så sjunker blodsockret och då kan det bli kritiskt. Då kan blodsockret bli lågt, lägre eller jättelågt.
Om det är lågt måste vi väcka Wilma och få i henne dextrozol för att få upp blodsockret till en icke kritisk nivå. Hon måste också få i sig en halv smörgås eller en hel och skölja ner med lite mjölk för att blodsockret ska ligga bra en längre stund och klara natten.
Om hon är lägre så kan hon börja krampa. Ett tillstånd jag aldrig varit med om och jag ber till gud att jag kommer slippa vara med om. Då kan vi behöva använda en glucagonspruta. Den innehåller ett ämne som gör att levern släpper ifrån sig lite kolhydrater. Det finns många gånger en liten, liten reserv i kroppen. Kanske det räcker för att hon ska vakna till. Kanske inte. Vaknar hon till måste man försöka få upp blodsockret fort.
Vaknar hon inte så är det så klart 112 som gäller. Kanske 112 trots att man får liv i henne. Allt beror på situation till situation.
Diabetes typ 1 är ingen enkel sjukdom.


Varje morgon är jag lycklig för att både min man och min dotter vaknar.
Varje morgon är jag ändå irriterad på min man för vi ligger inte alls på samma nivå vad gäller nåt känns det som ibland.
Varför kan jag inte visa min kärlek eftersom vi överlevt ett till dygn?
Vi borde ta vara på livet bättre än vad vi gör. Vi borde leva som om varje dag vore den sista. För du vet aldrig.


Varje kväll kollar jag blodsockret på Wilma innan jag ska lägga mig. Varje kväll. 7 dagar i veckan. 30-31 dagar i månaden och det kommer bli 365 dagar om året. Alltid.
Detta för att hon ska sova gott, vakna på ett sånt bra värde som möjligt så att hennes dagar blir dom bästa.
Men också för att jag måste se till att hon varje dag vaknar upp. Så att inget händer med blodsockret under natten.
Allt påverkar. Sjukdom, glädje, stress, nedstämdhet, dagens motion, aktiviteter.
Varje dag 24 timmar om dygnet måste vi ha koll på blodsockret så att Wilma får må bra och vakna varje morgon till en ny härlig dag.


I morse höll jag på att bryta ihop i bilen. Jag tror man behöver göra det ibland men jag har inte den pausen. Jag kan aldrig hitta det andningshålet.
Jag är arg, ledsen, frustrerad, besviken. Jag är allt på samma gång.
Jag vill att Wilma ska slippa allt detta med diabetes typ 1.
Jag vill att hon ska slippa blodsockerkontroller varje dag.
Jag vill att hon ska slippa ta insulinsprutor varje dag.
Jag vill att hon ska slippa föra anteckningar för att se hur blodsockret legat idag.
Jag vill att hon ska slippa kolla i boken varje dag för att se vilken dos insulin hon ska ta till maten.
Jag vill att hon ska slippa släpa på sin väska med sina livsviktiga och kanske också livsuppehållande saker.
jag vill att hon ska kunna gå och sova utan att kolla blodsockret.
Jag vill att hon ska slippa mina nattliga besök för att sticka henne i ett finger och kolla blodsockret.
Jag vill att hon ska kunna ta en kaka om hon vill utan att fundera hur blodsockret ligger.
Jag vill att hon ska kunna träna utan att få känning på lågt blodsocker.
Jag vill att hon ska slippa ha diabetes typ 1. Jag vill att hon ska slippa fundera över allt som sjukdomen för med sig.
Jag vill att hon ska få vara frisk.


Idag är det inte möjligt. Kanske i framtiden. Kanske inte alls.
Kanske kommer Wilma och min man aldrig att få leva ett liv utan diabetes typ 1, igen. Men drömmen är ju underbar.
Tänk att kunna säga att hon blev frisk från diabetes typ 1.


Det enda som kan hjälpa är att bidra till forskningen kring diabetes typ 1.


Antingen så kan man bidra genom att skicka:
GE 100 WILMA till 72672 för att skänka 100 kronor till barndiabetesfonden och forskningen kring diabetes typ 1.


Du kan också swicha mig. Hojta till så får du mitt nummer.


Eller gå in på
http://charitystorm.org/fundraisers/stod-oss-i-var-insamling-till-barndiabetesfonden/
och lämna ditt bidrag.


Min dröm är att min dotter (och min man så klart) ska kunna säga att dom blev friska från diabetes typ 1. Men det behövs mer pengar till forskningen.
Kanske kommer min dotter aldrig att bli frisk men tillsammans kan vi bidra till att inga fler barn ska insjukna i diabetes typ 1.
Kanske kan fler barn och föräldrar slippa gå igenom det som jag och Wilma och många andra barn och föräldrar faktiskt går igenom. Att överleva från dag till dag.

Träningsvärk

Har tränat tre pass på gymmet sen i söndags.
I söndags, i tisdags och i onsdags.
Vila alltså måndag och torsdag. Kommer bli en vila ikväll också då jag bara ska vara hemma och ta det lugnt och umgås.


Har träninsgvärk på många ställen i kroppen. Tack brorsan för det. Precis som jag ville ha det.
Har ont ovanför brösten, ryggen och insida lår svider fint. Framsida av axlarna har gått över.


Tänkte träna under lördagen. Vad ska man träna när det gör ont lite var stans?
Antingen kan det bli ett pass på löpbandet eller så kanske det får bli...*tänker*...triceps har jag inte ont i så det kan funka. Magen kan man alltid ta lite till. Axlarna lever ju fortfarande.


På lördag var tanken att Casper skulle få leka med bästa kompisen O. Vara hemma hos honom utan mig, Cykla på gården, leka i lekparken, leka inne eller vad dom nu skulle hitta på. Tyvärr så va O sjuk i måndags och tisdags, på dagis í onsdags och åkte hem i torsdags på grund av magsjuka. Magsjuka. Suck. Stackars O. Men ska vi gå efter regeln 48 timmar så kommer vi inte kunna leka på lördag och jag vill verkligen inte få hem magsjuka för Wilmas skull så.


Att ha diabetes och få magsjuka kan bli riktigt dåligt.

Bästa mannen

Han låter mig åka och träna ikväll med min bror trots att jag var iväg i går kväll och att det egentligen borde va mannen som får åka.
Tack snälla.


Blir ett rygg och bicepspass ikväll så ska vi se om vi kan ordna nån mer träningsvärk.
Efter det så har jag gått igenom hela kroppen med mer belastning än vad jag brukar. Känns bra.


Mannen får så klart åka och träna i morgon kväll istället.
Mamma och pappa kommer på besök men han får åka när han vill. Dom brukar åka hemåt när barnen ska lägga sig så det blir lagom tid för mannen att gymma efter det.

Veckans träning

Jag räknar med söndagen också :-)


I söndags fick jag sällskap av min bror så vi stack till gymmet på kvällen.
Bröst och axlar fick sig en genomgång.
I bilen diskuterade jag lite med min bror om kost och träning och om resultaten jag vill nå för tillfället. Jag vill att det ska hända mer med min kropp än vad det gör.
Så nu är han med och pushar på träningen.


För att ta träningen till en ny nivå så måste jag på med mer vikter. Utmana mig själv mer än vad jag gjort. Man kan mer än vad man tror.
Det går kanon. Men hjälp av bror så kämpar jag på.
Erkänner att jag har träningsvärk i bröst och lite framsida axlar.


Igår var det dags igen. jag och min bror åkte till gymmet. Jag direkt efter att ha varit på simskola med Casper. Han va så glad att få simma eftersom han inte kunde det förra veckan med tanke på bettet han fick. Duktig är han också. Som en fisk. Han är en hejare på att hålla andan.


Gymmet då. Ben och triceps blev det. Ett bra benpass som tog på alla benmuskler. Framsida, baksida, insida, utsida, vader och rumpa. Känns lite i dag :-) Underbart.
Även igår pushade brorsan på och jag fick ta i mer och lägga på mer vikter än vad jag kanske själv skulle ha gjort. Med hjälp av honom så klarade jag det. Och en hel del envishet som jag föddes med :-) hi hi.
Triceps fick jobba dom med mer än vad dom är vana vid.


Tack till min älskade bror som ställer upp för mig  i alla väder och som också får puscha och komma med träninsgtips.


Jag tror att det här upplägget kan va superbra. Det som egentligen skulle behöva ändras är också maten. Jag skulle behöva äta mer än vad jag gör men hur ska jag kunna äta när magen känns proppmätt hela tiden?

Insamling till Barndiabetesfonden.

Jag har idag startat en insamling för att hjälpa Barndiabetesfonden.


November månad är en blå månad och den 14 November är det världsdiabetesdagen. En dag som diabetes uppmärksammas lite extra.
Jag tycker att man ska uppmärksamma diabetes året om.


Vi som lever med diabetes nära oss, antingen dom som själva är drabbade, dom som har barn som är drabbade eller dom som har en nära anhörig som är drabbad, vet hur det är. Det är en daglig kamp för att hålla blodsockret på en bra nivå, det är en daglig kamp att få må bra.


Genom forskningen så hoppas vi att dom kommer på ett svar till varför vissa insjuknar. 2 barn om dagen insjuknar i Diabetes typ 1. Det är runt 730 barn om året som drabbas och som får leva resten av sina liv med dagliga stick i fingrarna för att kolla blodsockret och dagliga injiceringar med insulin i form av sprutor.
Min man som drabbades för några år sen av just diabetes typ 1 och min dotter som insjuknade i december 2014, då 8 år, kommer förmodligen aldrig att bli friska från diabetes. Men kanske kan vi förhindra att ännu fler barn drabbas av denna sjukdom.


Hjälp mig hjälpa Barndiabetesfonden som samlar in pengar som går till forskning i just Diabetes typ 1.


Gå in på
http://charitystorm.org/fundraisers/stod-oss-i-var-insamling-till-barndiabetesfonden
och lämna ett bidrag.


Du kan också SMS´a: GE 100 WILMA till 72672 för att skänka 100 kronor eller byt ut 100 till valfritt belopp.


Du kan även swisha mig: 070-5558762.


Alla bidrag, stora som små, är välkomna och bidrar till att vi förhoppningsvis kan få ett slut på att våra barn insjuknar i Diabetes typ 1.